Han var vacker. Lång och senig, mörka lockar.
De vackraste händer hon någonsin sett.
Han släppte henne inte med blicken för en
sekund. Hon vek inte heller undan, höll hans mjukbruna ögon fast tills det blev
varmt inombords.
”Vad heter du?”
”Elin.”
”Jag heter Martin. Vi flyttade in i Bergmans
gamla hus för några veckor sedan.”
Hennes cykel stod lutad mot en tall och själv
satt hon på en sten ute i vattnet. Han hade vadat ut en bit och stod nu framför
henne. Jeansen hängde löst och skjortärmarna som var slarvigt uppvikta blottade
solbränd hud och mjuka fjun. Han log.
Hon reste sig upp och kjolen kletade mot blöta
ben. Han lät blicken rinna längs hennes mun, hals, mötte hennes blick igen men
nu förvånad, tagen av laddningen mellan dem som tänt sig själv och nu brände i
kroppen och luften.
Hon vadade tillbaka till stranden, hämtade
cykeln och vände sig om mot siluetten ute i vattnet.
”Jag bor i huset bort mot Övergård. Kommer
bara hit när jag hälsar på mina föräldrar.”
Hon cyklade iväg och visste att de skulle
mötas igen. Hon längtade redan.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten