Camilla: I Mermelindas kök (25)

Älskade barn. Det här är brevet som du kanske aldrig får.

Jag mötte din pappa när jag var tjugosex år. Jag var äldre än honom men fortfarande vild och tunnhudad. Han hade ett magnetfält omkring sig. Någonting obevekligt som rörde mig djupare än någonsin tidigare. Jag föll.

Jag väntade på honom, längtade, älskade. Han var ljuvlig, sprudlande, glupsk på kärlek. Vi brann och lekte. Jag kände mig fri och älskad.

Sedan föll jag på riktigt. Snubblade, hamnade snett i mig själv. Väntade på honom, för mycket. Jag ville ha, längtade, väntade, hoppades. Han blev kall och elak. Lekte med mig, spelade spel, blottade ömma punkter och slog till. Med ord. Till sist, en gång, med näven.

Jag lämnade honom men skämdes över hur långt förnedringen gått och över det faktum att jag fortfarande längtade efter honom. Skämdes inför mig själv. Det tog tid innan jag hade hittat tillbaka till min egen kärna. Sakta men säkert, mer och mer för varje dag, landade jag mitt i mig själv igen, i den där pyttelilla punkten i hjärtat där jag är i kontakt med alltet.

Jag höll avstånd och träffade honom aldrig mer.

Så ingrep den Stora Modern och skickade mig att hjälpa hans nya kvinna. Jag visste vem hon var, hade hört. Visste att hon var skör och mådde illa vid tanken att min egen skörhet hade gjort mig sårbar inför honom. Men hon, Linn, din mamma, hjälpte mig långt mer än jag hjälpte henne. Genom henne kunde jag älska och vårda det som var trasigt. Jag såg skönhet i hennes brustenhet och fick hjälp att omfamna min egen.

Sedan kom du till mig. Den dagen kom oändligt många mönster – vackra, fula, starka, skeva, täta och glesa – samman till en enda spindelväv. En liten gyllene spindel kröp över vårt möte där i skogen, när jag förstod att jag skulle få dela mitt liv med dig. Omkring oss två vävdes nya starka mönster som flätade ihop de andra delarna för alltid.

Du gör mitt liv så ljust. Så ljust att ljuset spills tillbaka i tiden och förändrar den väv som vävdes för länge sedan också. I mitt första möte med din pappa ser jag nu en gnista av den kärlek som skulle förändra mitt liv. Du.

Jag är alltid hos dig

och jag bär dig, för alltid,

i mitt hjärta.

Elin