„För många tusen år sedan leddes ett trälarnas folk av två bröder.
Den ene var en siare och hade lärandes gåva, den andre var vis och hade talets gåva.
De växte upp frånskilda från varandra i ett land som inte var deras.”
„Den yngsta, blott en bebis, hotad till livet av landets fader.
Moderskärlek skyr inga gränser. Moderskärlek till värdet av något så stort att det inte går att greppa. Hon tätade en korg och lade sitt barn däri. Han hittades i vassen, räddades av farans egen dotter. Han adopterades och växte upp hos den som hans folk skydde allra mest.”
„De två bröderna, de utvalde, de vandrade tvärs över Röda havet, de färdades genom den torra öknen, med hopp och längtan, med löfte om det förlovade landet.”
Jag kände Harms hjärta slå, mitt blod, hans blod i mina ådror. Jag såg bröderna, tätt sammanflätade, sammansvetsade av något så starkt, starkt och samtidigt så skört. Kvinnans röst var hennes men samtidigt alla mödrars röst. Jag såg för mitt inre hur min mormor mödosamt vände blad, harklade sig, satte de tjocka glasögonen som halkat fram på nästippen, på plats. Jag minns fortfarande hur det kändes, sittandes i mormors knä med den tjocka boken på mina små ben. Hur jag guppade tillsammans med mormor och boken. Balanserande, gungande i den knarriga vita gamla gungstolen.
„Den äldre brodern utsågs till folkets präst. Hans kläder, hans sköld och bälte vävdes av guld och garn. Mörkrött, purpurrött, rosenrött och vitt.”
För många hundra år sedan, innan jag föddes, vävdes min historia, Harms historia, i en vävstol utan öde. Våra fäder, våra döttrar och söner spann trådarna efter eget bevåg. Vi, ovetandes om tiden, om vägen, om ödet. Vi. Ledda av en stark innerlijk tro, en kärna av kraft och en gnutta av magi.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten