„Jag är ärad över att du berättar detta dyrbara för mig men varför just jag, jag förstår inte”?
„Du är den som jag har väntat på, jag visste att du skulle komma, vi behöver varandra det är slöjorna som viskar i berget.”
Jag ser hur flickan slappnar av, hur axlarna sänks, hör hur hennes andetag mjuknar, ser hur hennes anletsdrag slätas ut som i ett brett penseldrag. Hon är så vacker, så ärlig, så sårbar där hon sitter. Vi iakttar varandra en stund i tystnad.
„Tack”, säger jag och mitt hjärta sjunger av tacksamhet.
„Tack, se till att ni når toppen innan det mörknar, jag väntar på er här”. Hennes ögon blänker som av stänk av tårar. Hon tar min hand, räcker mig brevet, sluter mina fingrar om det.
Jag, Maura en kvinna, han, Harm en man, vi bär vårt barn mot framtiden, vi går tillsammans, våra steg i harmoni. Ödets väg, bergets stig slingrar sig brant uppför, vi skalar av det ruttna, de skrumpna de torra lagren som vi använt som våra sköldar, blottar det egna, det unika, det fina och vackra inom oss.
Sista branten innan trappstegen som leder mot kupolen. Jag halkar nästan av utmattning. Harms fångar upp mig, omsluter mig i sin trygga famn.
„Harm, på sista tiden har jag ofta varit rädd, känt mig vilsen, känt mig som den lilla flicka jag var en gång i tiden. Jag har tvivlat, undrat, frågat mig själv hur jag ska kunna ta hand om vårt barn, hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Jag har famlat i mörkret. Jag har överväldigats av en brännande känsla, känslan av att vara bortvald, askan har alltid funnits där, har alltid legat och pyrt. När jag var liten brukade jag fantisera, måla, rita fina och ibland fula historier om varför jag lämnades bort. Idag har min perception förändrats, min budbärare har noggrant ställt in skärpan. Idag har jag lärt mig att acceptera mina känslor som de är.”
„Maura, min älskade, jag tror att nycklarna som leder oss till framtiden alltid funnits inom oss, vi är en del av våra förfäders val och synder på samma gång som vi är fria att välja riktning.”
Jag nickar i samstämning.
Sittandes på trappan vecklar jag ut brevet. Det är en blyertsteckning som föreställer en flicka. Flickans ansikte korsas av ett födelsemärke. Här på denna plats, i detta nu korsar döden födelsen, de vidrör varandra en kort stund sedan väljer de att fortsätta åt var sitt håll.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten