“Natten går
tunga fjät, runt gård och stuva”... Jag slutade knapra på kotten och tittade
mot de andra. ”Kring jord som soln förlät, skuggorna ruva”...
Det var inte
direkt den vackraste sångrösten som ljöd, men vad gjorde det?
Ur snö-grottan
kom Nisse skridandes, iklädd sin gonatt-särk och med luciakronan ovanpå luvan.
”Då på vår
tröskel står, vitklädd med ljus i hår”... vid Nisses högra sida klev Ragnar
fram, vit som han redan var i sin fjällrävsskrud, med extra glitter i svansen
och med en stjärna placerad mitt i pannan.
”Sanktaa
Luciaa, Sankta Lucia”, Pes väna röst vid Nisses vänstra sida, silverglitter om
kronan.
Kunde en Lucia
morgon verkligen bli mer bisarr och samtidigt vackrare än såhär?
Än med morgonstjärnan
i gryningen, mina nyfunna vänner lussandes i snön...
Jo, det kunde
den!
Där, lite
längre ner i skogsbrynet kom Algots hela älgfamilj ståtligt stolpande ur
skogen, med sig hade de Nisses familj med Gertrud sittande på Wilmas rygg
medans Tindra och Loke åkte skid-sele bakom Trulle och Bulle. I Algots krona
vilade lussekatter på snöstänkta halmstrån.
Domherrarna
vaknade först. Långsamt började de småsjunga. Det lät som ”gläns över sjö och
strand”. Koltrastarna rörde sakta på sig, först huvudet, sedan vingarna och
sist huvudet igen innan de stämden in i sången.
En Lucia
morgon utan dess like!
Några
ögonblick senare var det morgondryck, lussebullar, kvitter, snöbollskrig, rutschande,
bullrande, skratt och viskningar om vartannat.
Stor-Mor satt
bakåtlutad mot berget med tassarna vilandes på magen och betraktade oss med ett
roat leende.
”Se, alla
väsen i harmoni! Precis som det var menat från början!”
Cecilia Götherström, 13 december 2013
Geen opmerkingen:
Een reactie posten