Stortomten och hans nära famnar varandra och
laddar samhörighet. Förväntan är stor och de vill inte framstå som för ivriga.
Det är värdigheten, den är viktig för tomtar. Egenvärdigheten. Egenheten.
Delegenheten. Tomten och hans familj är väl insatta i den seendes ärende,
spejaren har gjort sitt jobb. Stortomten hade inte riktigt väntat sig att den
seende skulle ha den omusikaliska makten att locka fram dem så snabbt. Han
respekterar honom för det, samtidigt som han ömkar honom. De är sådana
plågoris, de där människorna med sitt ständiga oväsen! Stortomten och hans nära
har varit tvungna att flytta undan fasta människoboningar gång efter annan,
alltefter att vägarna lagts i nät över landet (åh, det värsta av allt, det är
mopederna!). Dessutom har det sedan en femtio år sådär blivit allt vanligare
med störande vibrationer från känslostrypande mikrougns- strålning och från ett
allt intensivare bruk av tankebedövande elektrisk laddning. Allt ska vara ljus
och ljud nu för tiden… Den näringsgivande tystnaden jagas på flykten… Fast i
ärlighetens namn. En djup och skamlig hemlighet bär stortomten med sig. Jo. En
gång hamnade han, en sisådär nästan, på ett ungefär, av misstag, på en sådan
där moderna tiders ladugårds- fest, huspartaj kallades det visst. Det stod en
man på scen och slog på blänkande apparater med hörlurar på huvudet. Högtalarna
hoppade. Människorna dansade ensamma men i grupp tills de föll i trans. Den
lille tomten. Å, den stackars lille stortomten, det höll på att bli honom
övermäktigt. Basgången stal hans hjärta. Rytmen styrde hans ben. Melodin
befriade honom från eftertänksamhet. Åh, det djuriska i honom. Han hade en
himla tur att bonnkatten han åkt ut med var lika likgiltig och skygg som
alltid. Kattan sprang hem med honom, men det tog nog en tio, femton år innan
han blev sig själv igen. Och minnet, ja, det minnet är ett av få som inte
släpper honom lös. Den falsksjungande pojken som nu står där och väntar har en
egen rytm, och en kraft som är en knopp tomten gärna vill vattna. Trots
falsksång och sneda danssteg. Det är en ovanlig sort, den lilla människan. En
seende. Han nickar mot de andra, de har sugit på förväntan en stund nu, de är
ivriga att sätta igång. Med maten. Man måste ju prioritera här i den moderna
världen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten