“Jag är ingen
stubb-gubbe! Sluta!”
Var kom den
rösten ifrån? Jag skruvade på mig där jag satt i skogsgläntan för att klura ut
vart rösten hörde hemma.
”Hallååååååå! Det
gör oooooont! Flytta på dig!”
Jag ställde mig
upp. Skorna sjönk ner i den mjuka mossan och lingonriset. Automatiskt var jag
på väg att borsta bort fukt och bark bitar ifrån ändan från stubben jag suttit
på – man får ju alltid med sig halva stubben när man reser sig upp – men byxorna
var helt torra. Konstigt...
”Puuuuuhhh...
dumma, dumma människa”, hörde jag med samma ton igen.
Helt säker på
att rösten var bakom mig vände jag mig om.
Där stod en
kort, grinig liten man och plirade mot mig med en ilsken blick.
”Ja, jag
skulle nästan kunna säga som rumptrollen; ”varför gör ho på detta viset”, men
varför göra det när man vet att man ändå inte får ett vettigt svar?”
I det
ögonblicket förstod jag att jag av någon anledning hade suttit på denna lilla,
starka varelse.
Han hade bruna
vadmalsliknande byxor, en grå knytskjorta med rödvita snören i halsen. Ansiktet
täcktes till större delen av ett grått, rufsigt skägg och precis ovanför
ögonbrynen satt en grön luva lite på sniskan.
Ett krokigt
finger hytte mot mig.
”Du ska vara
glad att jag inte fick ryggskott! För då hade du fått bära mig hela vägen hem
till härden!”
I hans ena
hand hängde en flätad korg av näver, fylld till brädden med Karl Johan svampar,
kantareller, röksvamp, fingersvamp och som kronan på verket kröndes den med tre
otroligt vackra, glänsande, röda flugsvampar.
Jag reste tillbaka
i minnet och kunde inte låta bli att
släppa ut ett litet skamset fniss när jag insåg att stubben jag sett bredvid
flugsvamparna runt 5 minuter tidigare, den stubben jag satte mig att vila på
ett tag, det var han – böjd framåt för att plocka svamparna.
”Vad skrattar
du åt lilla människa?”
Nu lät han
inte lika arg längre.
Som om han hade läst mina tankar och sett
bilden i mitt sinne av mitt misstag, förvandlades hans ögon från regntunga
mörka moln till strålande, blå, pillimariska månstenar och ett leende spred sig
över hans rynkiga ansikte.
”Vem är du?”
frågade jag. ”Och förlåt så hemskt mycket att jag misstog dig för en stubbe”.
”Förlåtet”, sa
han. ”Jag är Nisse”.
Cecilia Götherström
Geen opmerkingen:
Een reactie posten