Han
försvann. Lämnade den värld han kände, solskensflickan han älskade mer än allt,
mamma som hade dött fast kroppen fortfarande levde. Pappa som var bara ett
spöke som rörde sig i utkanten av hans minnen, de utan dofter och ljud.
Han gick
och gick tills havet tog vid. Snubblade omkring och letade mat ur soptunnorna
innan han hittade ett skepp han kunde få jobb på, som springpojke, diskpojke,
kökspojke, städpojke. Våg för våg förde honom ut i det stora, det okända,
obegränsade. Värken i bröstet och alla frusna tårar vävdes in i musklerna som
växte i pojkkroppen. Han skurade, rensade, skrubbade, målade, tjärade, skalade,
sopade. Kanske fanns det en Gud som bar honom men han kunde inte känna det, han
var tyngdlös, svävande, ensam. Nästan ingen.
Tidiga
morgontimmar var de svåraste. Då mindes han hennes knubbiga små händer, hur gräddiga
och mjuka de var. Hur hon brukade sträcka ut armarna när han kom hem från
skolan för att sedan ge honom ett tandlöst, blött leende som brände i hans maggrop av lycka.
Han drunknade inombords varje gång han inte kunde tänka bort det ofattbara, det
outhärdliga. Att han inte fick vara hos henne. Men hon var trygg. Det var en
droppe tröst i ett hav av sorg. Hans solskensflicka skulle få det bra. Hans Mermelinda.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten