Elefanten gnistrade i Mermelindas kök.
Gnistrade och spred sitt budskap om kraft och pånyttfödelse.
Han, matrosen, hade rest hela sitt liv och var
nu nära hamn. Nära henne, solskensflickan. Havet hade gjort honom till en man,
men inom honom värkte fortfarande pojkhjärtat, brann fortfarande bönen och
lillasysters väl och ve. Den hade blivit en ton som för alltid ljöd inom honom,
sammansmält med blod och vävnad.
”Tar du in stolarna och borden från gränden?
Malin har redan gått hem.”
Stavros satte ner en låda med vin på arbetsbänken.
”Visst. När kommer Mermelinda tillbaka?”
”Det beror alldeles på. Inte den här veckan i
alla fall.”
Stavros gillade den nye servitören. Han var
erfaren och utstrålade lugn i alla situationer.
Det var något bekant över honom.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten