Den seende ligger en stund efter fallet i
höet, väntar bort snurret och möter korpens blick. Den pickar näbben mot
gröten. Släpper inte taget om honom. Vägvisare. Han tackar den, och där står
tack och lov en pall han kan skjuta in under fönstret för att nå upp till den
förrädiskt kyliga gluggen och lyfta in grötfatet. Han harklar sig, ställer sig
med ryggen mot fönstret, ännu hög ovanpå pallen, i ögonvrån korpen, den lämnar
inte hans sida. Den seende harklar sig, spanar ut i skumrasket, får inte syn på
dem. Han börjar prata:
”Hrhm. Hrm. Förlåt hörrni, jag ska försöka
stänga fönstret igen. Jag vill inte att ni ska frysa, det vill jag då inte. Har
ni sett, jag har mat med mig? Vart ska jag ställa den, julgröten?” Han får
inget svar. Så han ställer ner fatet i höet. Det har bildats en hinna på
gröten, men sockret glänser och kanelen är aromatisk. Han klättrar upp på
pallen igen, och lyckas hjälpligt stänga fönstret. Korpen sitter kvar ute på
fönsterbläcket och ser på honom utan att blinka. Den seende kisar men ser ingen
tomte, hör inte det minsta prassel. Han vet att de är skygga, det vet han. Men
ändå. Han är ju en vän! Ser de inte det? Och ensam. Och i behov av hjälp. Och
han har mat med sig! Och det är faktiskt kallt. Han borde ha lyssnat på mormor
och tagit på sig mer under overallen, nu har han bara den sömnfuktiga pyjamasen
inunder. Han försöker stå stilla, han försöker faktiskt. Han vrider på
otåligheten, ser i förbifarten att korpen skakar på huvudet.
De seende utbrister:
”Jamen! Jag har bråttom! Hörrni! Kom nu!
Annars…” Han tänker efter: ”Annars så… Sjunger jag!!” Han flänger slarvsnabbt
sitt seende runt ladan och lyssnar efter prassel men vare sig hör eller ser det
han vill.
”Okej då. Skyll er själva!!” Han tar ton.
Falsk ton. Och sjunger den värsta sången av dem alla. Jo, den allra värsta.
Ingen vill höra den sången. Ingen. Och speciellt inte när den sjungs falskt.
Och orytmiskt. Den seende får upp farten, ökar tempot. Flaxar med armarna,
hoppar ner på golvet. Jo, det är den sången. Tar små kliv, med armbågarna
vingade i sidorna. Ta da ta da da da daaaa, skriksjunger han. Han börjar nästan
ha roligt och bli varm, faktiskt, fast han vet att sången kommer att förfölja
honom, ja tortera honom, de följande nätterna. Han tar ett danssteg bakåt och
snurrar runt, precis som man ska enligt sången, och möter inte längre korpens
blick. Korpen döljer huvudet under en vinge.
Men på fönsterbrädet.
Har ni sett… På fönsterbrädet…
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten