Camilla: I Mermelindas kök (11)

Elin visste i samma ögonblick som hon hittade det tysta, rörliga knytet i Lumlaskogen att stora krafter var i görningen. Stora ögon tittade upp under det örngott barnet var inlindat i. Jorden skalv för ett ögonblick, åtminstone upplevde Elin det så. Hon hade bara en gång tidigare i sitt liv vetat någonting med hela sin varelse. Då hade det handlat om att släppa taget om en kärlek. Samma vetande talade om för henne att hon nu fick välkomna en kärlek. Det här lilla knytet var skickat av stjärnorna och hade kommit för att stanna.

Hon hade alltid gått sin egen väg. Som ung och ståtlig kvinna hade hon ridit ut alla förväntningsstormar då omgivningen ville se att hon valde som man skulle. Foga sig. Gifta sig. Skaffa barn, få anseende. Det var besvärligt för hennes föräldrar att förklara för andra varför hon var ensam och inte hade ett vanligt arbete.

Hon var född med ett hjärta stort som havet men höll avstånd till de flesta. Hon ville bara släppa in de som var lika fria från förväntningar som hon var. Huset hennes låg avsides och hon ville ha det så.  Här levde hon med den natur som hade fött henne, räddat henne när det behövdes och som närde henne på alla plan.

Naturen här var lika magisk och kärleksfull som människorna i byn var rädda och trångsynta, tyckte hon. Hur kunde de som fick leva i den här rikedomen vara så vilsna och ytliga? Just här där Moder Jord fick tala utifrån hennes sanna kraft, var många bybor fastvuxna i snedvridna och föråldrade stillbilder av hur män och kvinnor borde vara.  

Unga flickor fick sällan vara orörda i sin spirande sensualitet, de flesta bestals på kropp och lust och drevs in i skamfällan långt innan de kunnat utforska sin egen kvinnlighet i frihet. Så även hon. Hon grävde sig igenom sin egen skam, läkte sina sår och svor att hjälpa andra. Många var de som sökte upp henne och hon hjälpte så gott hon kunde, med ord, örter, förband och djuplyssning.

Pojkarna i sin tur tränades i jakt och hårt arbete men fick ingen hjälp att navigera känslor och sorger. Ingen träning i att lära känna det som är gryende och heligt inom en kvinna, men även inom dem själva. Ur balans. Fast Mamma Jord gav tillfälle till balans oavbrutet. Hennes eviga gåva till oss. Om vi bara kunde lyssna.

Elin bar det himmelsblåa knytet hem, som om hon bar på renaste guld. Hon visste att hon skulle få dela sin kärlek med den här lilla starka varelsen tills hennes tid här på jorden kom till sitt slut. Nu började ett helt nytt kapitel.