Mina tankar irrar omkring, ömsom någonstans i södra Kina, ömsom under kloka moders vingar. Ett öppet rum med en stor fläkt i taket, hängmattor och träplankor, lukten av ris blandas med barnskrik och blöjor. De var de små detaljerna som gav mig näring, de var samma små detaljer som kunde göra mig så hysteriskt osäker. Ända sedan jag var stor nog för att invigas i mitt förflutna hade jag oroat mig för om jag kunde bli gravid. När jag träffade Harm kände jag att det blivit tid för sanningen. Vi hade väntat och hoppats, gång på gång hade jag inbillat mig att fröet var moget att gro, varje gång hade jag haft fel. Nu visste jag. Dom rundade höfterna som gjorde att jag var tvungen att andas in djupt för att kunna knäppa byxorna, vissheten stillade min oro. Fantasibilderna av barnhemmet stack hål på bubblan. Kinesisk bläck på ett papper, sant eller falsk, okänd kvinna och man. Hur frågar man någon som är onåbar om råd, hur söker man stöd hos mor och far som aldrig upplevt detta mysterium? Hur förklarar man hur stor rädslan är att inte räcka till?
Min födelse i främmande famn, omhändertagen och ammad utan bröst, kärleksfullt vaggad.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten