“Där är ni!
Äntligen!” hördes en len och alldeles sagolik röst ur mörkret.
Mellan några
kolosser till stenar, vindpinade låga tallar och ett fåtal utspridda enbuskar
tittade två ljusblå, matta ögon emot oss. De omringades av ett fluffigt, vitt
ansikte med en spetsig, blöt nos. Den vackraste fjällräv jag någosin sett!
Jag hade tills
nu bara sett dessa väsen i tidningar och
på National Geographic Channel och hade aldrig i min vildaste fantasi
kunnat föreställa mig att de var ännu vackrare än så.
”Välkomna kära
vänner. Vi har inväntat er.” Hennes svans var alldeles plyschig och rörde sig i
takt med hennes ord.
”Kära, kära Pe!” Nisse slog upp armarna och rutschade ner för Bertils nacke, han rullade den sista biten i en kullerbytta ner i den djupa, nyfallna snön. Med sitt kluckande skratt och Nissiga fnys stack han upp ur det mjuka, vita täcket med luvan på sniskan, spottandes, nysandes och huvud-skakandes bort all snö som tagit sig in i näsa, öron och strupe under rutschkane-volten.
”Kära, kära
Pe!” sa han igen. ”Dethär är Stina. Och Bertil. Ja, Bertil känner du igen sedan
Tindras födelse så klart”.
”Men Nisse,
tappade du mer än ryggsäcken under din ypperligt storslagna volt precis?” kom
Pes mjuka röst tillbaka. ”Vi skickade ut Bertil för att möta upp er när stormen
kom på. Han bor ju i sten-grottan precis här bredvid.”
Hon vände sig
mot mig.
”Stina, ” sa
Nisse, nu utan vitt fluff i öronen. ”Dethär är Persephone, eller Pe som helst
själv vill bli kallad. Vinterns drotting , och Ragnars livs-hjärta.”
”Wow, en
drottning!” for det genom mina tankar .
Som om Pe
kunde höra mig sa hon: ”Hjärtat, vi är alla drottningar och konungar. Vi är
födda som det. När vi kommer ihåg det vi glömt, att vi kom hit för att bära en
krona och förfylla våra gåvor med öppna hjärtan och händer - när vi minns det,
då kan vi säga ”wow” och skrida vidare i samhörighet med alla andra drottningar
och konungar på våran Jord. Den dagen är kommen nu.”
Cecilia Götherström, 7 december 2013
Geen opmerkingen:
Een reactie posten