Den seende sätter sin plan i verket. ”Det är
jul, mormor. Jag måste ge min gröt till tomtarna!”
Mormor blir glad, mamma nickar nöjd. Ett barns
fantasi närt av folksagor, ett barn som bär sagoarvet vidare och samtidigt
berikas av symboliska förklaringar för ondska, död, själviskhet, fåfänga. Goda
slut eller katastrofala, hårt arbete och magi. En parallell värld med tonsatta
flöden, tidlös hänförelse och häpnad.
Den seende hoppar ner från stolen, kan inte
vänta längre, han snurrar en ryggpinne, stampar var är? Raggsockor pjäxor.
Overall, direkt ovanpå pyjamas, får jag mormor? Tomtarna är hungriga! Den
nyblivne storebrodern balanserar gröttallrik ut i farstun, ut på trappan.
Mormor föreslår, ”du kan ju ställa den vid ytterdörren!” Det har han redan kalkylerat in:
”Men mormor… Du har ju alltid berättat att de
bor i ladugården! Där”, han nickar, nickar mot ladan med hö och tomma stior,
bortglömda prylar och knappt brukbara gistna redskap… Mormor ler, för ja, det
stämmer. Det har hon sagt i alla när- jag – var – barn- historier, i talrika
när- din- mamma- var- liten- anekdoter… I den kontinuiteten låter hon honom
pulsa snö.
Den starka kan inte minnas att hon någonsin
har varit så närvarande som nu. Så medveten, så stolt. Så älskande och maktlös.
Hon låter honom gå och hoppas att han bara minns fantasin efteråt. Efteråt när allt
blir bra. Tryggt. När hans pappa kommer. När en bil hittar fram. När en telefon
kan telefonera. När det blir snart, när allt blir bra. Snart.
Den blonda blek men
förvissad, tar emot en till kopp te med socker i. Nu.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten