vrijdag 20 december 2013

Ann-Charlotte: Resan (17)


Vi lämnar tältet, hemmet, livet bakom oss och beger oss mot berget Hor. Eftermiddagssolen känns behaglig, våra magar är fyllda och våra sinnen stillade, som lugnet före stormen.
Abraham och Adar har valt att stanna kvar i dalen. Ödets väg slingrar sig brant uppför, jag upplever återigen hur mina trumhinnor reagerar på det tilltagande trycket, denna gång dock mindre angenämt. Framför oss som vår alldeles egna ledstjärna flickan med den gula sjalen. I handen håller hon ett brev. Mina frågor upprepar sig, vart är hon på väg, vem är mottagaren av hennes brev? 
Jag kan se den vita kupolen, den ståtar alldeles ensam uppe på toppen. Det verkar inte alls bekomma flickan att det är brant. Hon går med bestämda steg. Vänder sig om emellanåt, väntar tålmodigt in oss. 
Ödets väg slingrar sig brant uppför, skalar av de ruttna, de skrumpna de torra lagren som vi använt som våra sköldar, blottar det egna, det unika, det fina och vackra inom oss.
Flickan saktar plötsligt av på stegen, verkar tveka. Jag ser en trädörr insprängd i berget. Dörrens övre del är rundad, trät är skrovligt, gammalt, nött. Nyckelhålet gapar hemlighetsfullt emot oss.  
Hon böjer på huvudet, lirkar av bandet, runt hennes hals hänger nyckeln. 

Låset kärvar, hon tar sats och knuffar upp dörren. I dörröppningen vänder hon sig om mot mig.
„Var försiktig, akta den höga tröskeln, var varsam om barnet”. Jag förundras, jag snubblar nästan av pur förvåning. Hur kan hon veta, det syns ju knappast? Hur kunde Abraham veta?
Hon sätter sig tungt, dimper ner på en pinnstol med en suck. En solstrimla studsar på hennes ansikte. Det är så uppenbart, ärret, så tydligt att det inte finns några omvägar. Jag vågar mig på att fråga „hur har du fått det där?”Jag visar. „Det har jag haft hela livet, det är ett slags födelsemärke, det är en del av mig, en del av henne ”. Det sista nästan viskar hon. „Vem är hon”? Frågan väller fram i mig och jag hinner inte stoppa den. Hennes kropp gör motstånd, spjärnar emot, hon sätter hälarna hårt i marken, greppar med krampaktiga fingrar, likt klor om stolssitsen. Jag hade kunnat bita mig i tungan.
„Odeda, hon är mitt barn, mitt hjärtebarn.” Flickan har bytt ställning, håller hårt om sin egen midja, sjalen glider ner på marken, hennes mörka hårsvall vidrör hennes spinkiga axlar. Hon gör ett ljud som om hon fuktar sina läppar. 
„Odeda, hon var min, jag var moder precis som du, jag var förväntansfull och sårbar, så som du.  
„Vart är hon nu, din dotter?” 
„ Om jag visste det.” Hon tittar långt bortom sig, vänder blicken inåt. 
„Hon är i främmande land”.
„Vad hände?”

„ Odeda föddes en decembernatt inte långt ifrån denna plats. Hon kom till världen utan ord, utan skrik. Hon var så vacker, luktade så gott. Bara några dagar gammal kunde hon sträcka på sig som en banan, naveln som högsta punkt och kroppen vriden, hennes fingrar ville inte gripa, ville inte greppa. Hennes hud var len, hennes ögon glada, hon var en guda gåva. Odeda drack nästan inget, hennes mun kunde inte hålla fast mitt bröst längre än någon minut, jag visste att det inte stämde, det var något som var fel. Hon kunde inte leva här med oss, ett folk som ständigt flyttar omkring, hon kunde inte växa upp här i öknen, vart skulle hon få vård?”
Jag darrade som ett asplöv inombords, instinktivt lade jag min hand om flickan, gav henne kraft att fortsätta. 
„När Odeda var tre veckor lindade jag in henne i ett lakan och gick upp med henne hit. Den store, ja det är så de kallar honom, mannen som vaktar här. Han som kommer hit emellanåt för att vårda graven på bergets topp, han som pratar med turisterna, han är inte som oss. Den store såg till att hon blev omhändertagen av en västerländsk man och kvinna.”
”Vad hemskt det måste varit för dig, vilken olidlig smärta att behöva ta ett sådant val”.
”Jag valde för henne skull, hon kommer alltid att vara min. Smärtan finns där varje dag, jag accepterar den så tung och ful som den är. Så ofta som jag bara kan kommer jag hit, sitter jag här, känner mig nära henne. Runt denna tidpunkt i december står vårt tält alltid nära bergets fot, andra månader går jag omvägar tillsammans med fåren för att komma hit. Jag vet inte vart hon är eller vilka som har tagit hand om henne. Jag har aldrig hört hennes röst, vet inte om hon föredrar sött eller surt, vet inte vad som får henne att skratta eller gråta. Jag känner henne inte på det sättet. Om hon kommer tillbaka för att leta efter mig kommer vi känna igen varandra på genom födelsemärket som vi bägge bär.”

Geen opmerkingen:

Een reactie posten