Tomtarna samlas runt grötfatet, de ojar och
suckar och gottar sig. De plockar upp varsin liten snidad träsked ur fickorna
och börjar äta. Pojken vill säga något, men den minsta av tomtarna skakar på
huvudet, hyschar på honom. ”Låt oss äta först!” Så pojken sätter sig ner på
pallen och betraktar de tre små prasslarna som högljutt smackande ger sig i
kast med gröten. Pojken begrundar det märkvärdiga i ögonblicket. Han undrar om
detta betyder att det som kallas sagor är någonting annat än det han trodde de
var? Om det faktiskt är historia istället? Det skulle betyda, att det finns
förbannelser som nästan ingen kan häva. Att man kan sova i hundra år och väckas
av en prins. Tomtar finns, det vet han bortom tvivel. Och då borde trollet han
förnam rimligtvis inte kunna bortförklaras det heller… Och nu blir det på
riktigt, rädslan. Han hoppas att han är en prins och inte bara en vanlig
seende. Den minsta av tomtarna avbryter plötsligt måltiden, hon hoppar upp och
ner och viftar med flätorna. Med ett stort skratt för hon handen till munnen
och plockar ut… mandeln. De två andra gratulerar henne och deras skratt växer
stort och starkt. Och doften blir starkare. Den där doften den seende så väl
känner igen, men inte kan placera.
Tomtarna skrapar fatet och gör sig noggrant
rena. De tvättar sina ansikten med en tvättlapp, de granskar noga sina händer
och varandras öron. Sedan diskar de sina skedar i ett ämbar vatten och oljar
omsorgsfullt in dem innan de låter dem glida ner i fickorna igen. De vänder sig
i grupp mot den seende, han gör sig beredd.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten