Stavros var tidig, åkte till restaurangen
redan vid tolv-tiden för att kolla förråden och baka mer bröd. När han försökte
låsa upp dörren märkte han till sin förvåning att dörren redan var öppen. Hade
Malin glömt att låsa igår?
Han stängde den tunga dörren och lyssnade
intensivt i halvmörkret. Från köket hörde han slammer och låga röster. Han
kisade när han gick mot köket för att inte gå in i bord och stolar. Köksdörren
stod på glänt och dofter av ingefära, saffran och schalottenlök nådde honom. Försiktigt öppnade han
köksdörren och fick se Mermelinda och Matti vid spisen.
”Jag tyckte du sa måndag?”
Han var förvånad över svartsjukan som brände i
maggropen när han såg de två tillsammans. Det här var Mermelindas kök. Bara han
själv brukade få dela det med henne. Och varför var Matti här, han var ju sjuk?
Mermelinda hade sitt blommiga förkläde på sig,
Matti stod tafatt bredvid henne men en lycklig glans i ögonen. Det irriterade
Stavros gränslöst.
”Stavros. Vad bra att du är tidig. Vi måste
prata.” Hon satte ner tre stolar vid arbetsbänken och hällde upp espresso till
alla tre utan att fråga. Han ville egentligen säga att han inte ville ha hennes
jävla kaffe, han gillade inte alls hur det här såg ut. Plötsligt slog det honom
att han egentligen vetat länge att han älskade henne. Men han hade inte gjort
någonting åt det. Och nu var det för sent.
Han satte sig stelt och tog motvilligt emot
espressokoppen.
”Jag vet inte riktigt var jag ska börja.”
Mermelinda sneglade snabbt på Matti och spände sedan ögonen in Stavros och
harklade sig.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten