När vi fortsatte vår färd var det i sävligt sällskap av en åsna, jag vet inte vart hon kom ifrån, plötsligt var hon bara där, hennes närvaro fängslade mina sinnen och koncentrerade min materia till här och nu. Hovarnas skrapande ljud i skarp kontrast med den ekande stillheten. Den tjocka gummisulan på mina vandringsskor greppade, snavade, klev över stenar i alla slags former och skepnader. Det beiga lädret putsat inför avfärd nu täckt av en hinna av damm, snören hårt åtdragna. Vi, gömda mellan bergskammar och alla jordens himlar. Ledsagade av de som vandrat här innan oss, bröder som ledsagat ett helt folk.
Det växande livet inom mig absorberande varje vibration, varje krydda, varje innebörd. Den som ännu inte finns men är, förbunden med oss och dem.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten