Irja: Bortbytingen (19)

Mjölksyra i armar, gummi i knäna. Den seende stakar på och jagas framåt av solen som var gång han ser efter verkar ha sjunkit ytterligare en bit. Det är det där Om, som han inte vågar tänka. Om han kommer för sent, eller Om han inte hittar… Eller Om han sjunger fel. Och det allra värsta. Tänk Om det är förgäves? Det svider i ögonen. Han hör bäcken sjunga. Den porlar melodier, han stannar till, lyssnar. Lätta som droppar faller tonerna över honom, absorberas de av det som är han, uppfylls han av dem. Den där kraftlösa hopplösheten, det där tvivlet. Just det förlorar sin obestämda utflytande konsistens och tar istället en bestämd form och blir till bastoner, till stock och sten, till en dunkande rytm som håller ihop de porlande dropparna och ger dem stomme. En bäck. Han når fram till bäcken som aldrig kan stelna. Genomskinlig och tung, genomtränglig och svårtolkad. Brusande men ändå kluckande. Vis men trots det våldsam. Naken, och med vågat skum.

Och där står Näcken. Han ser på pojken, drar ett långsamt tag med stråken och stannar. Han lyfter stråken och bäcken studsar ännu oförtrutligt mellan stenar och bankar, men nu ljudlöst. Näcken blinkar samförstånd, en spjuver, han blinkar till häpen seende, lägger stråken till strängarna och bäcken brusar. Näckens fot stampar och stråkarmen drar igång ett staccato av sällan skådad precision. Fingrar flyger över strängar, gnuggar toner tvingar dem flyttar dem förför dem dominerar dem lyfter dem älskar dem. De enda som fortsätter sin normala bana inför detta mirakel är bäcken, och solen. Allt annat vibrerar fram ny egenfärg, fladdrar tongångar av mjukaste bomull, blåser rytm i vasstrån, torkar salta lenmjuka tårar, stampar fram melodiska lavar, jonglerar spinnande fruktbara frön. Solen sjunker där på himlavalvet. Den seende stampar fot, svänger stavar, gör lappkast och gungar kropp. Och Näcken. Han skrattar, men lyfter till slut stråken.

Han lyfter stråken och ler. Lägger den till strängarna igen och talar: So- la fa-la! Och han lyfter stråken, pekar mot horisonten, avvaktar. Släpper pojken loss.

Och den seende skidar. Han stakar skidar rusar. Han färdas rytmiskt över fälten, kraftfull och synkroniserad, han dansar till musiken.

Han bränner sitt bränsle, stock och sten.
Han bränner sitt bränsle. 

Stock och sten finns kvar. 

Irja Liljeholm