“Ja, Stina det
är dags för oss att resa vidare, riktning härden” sa Nisse och lade ner
äppelskrutten från frukosten bredvid fågelkärven.
”Tack för att
ni kom förbi!” ropade nissarna och vättarna i munnen på varandra.
”Eran skjuts
är snart här”, sa Gertrud som redan nu i tidiga ottan satt och band hjärte-band
om askarna och lådorna innan de lastades på julbockarna ,tillsammans med de
adra nisse-mororna.
”Våran skjuts?”
frågade jag. ”Vad är det för fel på skidorna då?”
”Inget fel”,
sa Nisse. ”Varför måste det alltid var fel på något för att man ska kunna se
andra möjligheter, människa lilla?” Han log ikapp med morgonstrålarna.
Ännu en
lektion från Nisse och hans vänner om livets självklarhet och öppenhet... Nu
började jag mer än förstå tacksamhet och dess kraft. Det började till och med
svämma över med tacksamhet , likt laviner och tsunamis, så att allt annat försvann.
Nu förstod jag. Äntligen.
”Gläns över
sjö och strand, snö och berg, hö och kullar” sjöng vättarna i ännu en av deras
egen komponerade versioner av våra
otaliga julskalder.
”Stjärna i
granen...” tog änglarna vid.
Och så blev
det tyst.
Musiken från
finolerna och pling orgeln flöt fram i bakgrunden, silver och guldglitter föll
i samklang med de mjuka snöflingor som börjat dala nästan ljudlöst från den
tjocka, vita himlen ovanför grantopparna. Där, bakom dimman av glitter och flingor hördes
tassar sjunka ner i snökristallerna. Det var som om tiden stod still.
En bred, vit
tass kom ut ur slöjan.
”Pe!” tänkte
jag och hjärtat tog ett skutt. Men nej, tassen var för stor.
En svart nos
med grå och vita, långa morrhår stack fram, och sedan en tass till.
En varg!
En stor, vit,
gänglig varg, nästan lika hög som ny-granarna längst in i gläntan
materialiserades ur skimret.
”Var hälsade
vördade änglar, féer, vättar, nissar och”, han tittade åt mitt håll, rynkade på
nosen, snufsade in min doft som om han inte riktigt kunde placera mig, ”...
människa”, sa han.
Cecilia Götherström, 18 december 2013
Geen opmerkingen:
Een reactie posten