Solens strålar värmer våra bara armar. Jag böjer mij ner, fångar upp en handfull sand och låter den strila genom mina fingrar, sanden känns sval men sammetslen.
Nu vandrar vi i ett svagt lutande landskap, i en stad som en gång i tiden var full av rörelse. Jag ser för mitt inre ett muller av lekande barn, åsnor, kameler, får och annan kreatur, människor i full färd med sina vardagliga sysslor. Dess sorl är så levande att jag skulle kunna snudda vid det om jag bara sträckte ut min hand.
Hemligheter, visst bär vi alla på hemligheter, små eller stora, vissa lätta att bära andra tunga som bly. Min skuldra vidrör Harms skuldra. Vi säger ingenting, vi absorberar, återupplever det som en gång i tiden var.
Harm är min kärlek, med honom vill jag uppleva livets äventyr. Om jag skulle beskriva honom skulle jag säga att han är kärleksfull, ödmjuk, lekfull och trygg. När han ler skrattar hans bruna ögon i harmoni med hans mun samtidigt som hans överläpp kröks på den högra sidan lite extra, precis så att hans ena hörntand syns. Jag å andra sidan har slagit av en del av min hörntand och saknar mina sista två visdomständer. Dom envisas med att inte växa ut, jag tror det har något att göra med mina asiatiska rötter. Mitt asiatiska arv som också har sett till att min mage sväller upp och blir orolig när jag dricker för mycket mjölk. Mina genetiska trådar likt en grå gammal telefonsladd som trasslar till sig i mitt inre titt som tätt utan att jag har bett om det.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten