En stor klunk ur vattenflaskan och sen forsätter vi. Harm har blivit hungrig men jag känner fortfarande av efterdyningar av illamående samtidigt som jag vill bort ifrån denna plats.
Det leder en stig upp över berget men vi väljer den andra, den som slingrar sig i nordostlig riktning.
Efter att ha lagt ett avsevärt avstånd emellan oss och det där otäcka ger jag efter för tröttheten.
Jag hittar ett ställe där sanden inte är så hårt packad, jag lägger mig på ryggen, sträcker ut armar och ben. Jag är tvungen att tänka på när jag gick i simskola och skulle lära mig att flyta. Du är en stjärna, titta upp i himlen upprepade fröken varje gång jag glömde att brösta upp mig och sträcka ut armar och ben. Jag tittar upp mot himlen, den är ljusblå och på dess duk leker små moln, det finns ett större moln också, det verkar förflytta sig lite snabbare, det övervakar, ser till att de små molnen vet sin plats. Jag undrar, vem som tog hand om mig mina första 6 månader? Vad hette hon/han, hur såg hon ut?
Vad för slags bebis var jag? Var jag lugn eller grät jag ofta? Varför var mitt bakhuvud så platt när jag var liten? Hur ska jag kunna ta hand om den lilla? Vem kommer han att brås på? Harm dimper ner bredvid mig. Jag känner att jag vill vara ensam med mina tankar, känner mig inte redo att dela. Vi är tysta. Jag slumrar till befinner mig någonstans mittemellan. Ett starkt ihålligt ljud påkallar min uppmärksamhet och jag öppnar mina ögon som i dvala. Jag är tvungen att vrida på huvudet för att se. Två små gestalter ingripa i en strid. De fäktas, de hoppar, de gör kullerbyttor i sanden. De saknar sablar, deras svärd är våra vandringsstavar. Vi har återfunnit Abraham och Nadar.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten