Det där droppande ljudet verkar tillta i styrka. Jag är tvungen att svälja flera gånger innan illamåendet avtar. Jag vill ut i friska luften igen. Något får sanden vid våra fötter att röra sig, Harm hoppar till och han är inte den som blir skrämd i första taget. Ett halvkvävt skrik pressar sig ut genom mina hårt sammanbitna käkar. En moder instinkt som jag inte ens visste att jag hade väcks till liv, jag lägger mina armar som ett skyddande hölje runt magen. Den oföddas rymd, dess allt, dess näring, dess kraft, dess smärta. Vi står som fastnaglade i en evighet. En skugga rör sig blixtsnabbt längs med bergväggen. Förtrollningen är bruten, rädslan har övergått i handling, på darrande ben letar vi oss ut ur bergets inre.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten