Cecilia / Nisse och jag

Han lade sin valkiga hand i min och grep tag i min lovikavante-klädda hand.

”Vet du vem som har lärt din mormor Stina att sticka dedär vantarna? Det är min kära Gertrud som gjort det.”

”Gertrud? Vem är Gertrud?” frågade jag.

”Det är min kära hemma vid härden. Titta här!”

Han tog tag i min vante, pillade isär de röda garntrådarna lite grann, och där inne, mellan de tre olika röda garntrådarna, lös en tråd tunn som spindelväv upp vintermörkret.

”Gertrud vet hur man väver, virkar, stickar, plitar in magi i allting! Det är till henne jag har plockat flugsvamparna. Längst inne i det röda där finns den finaste av alla skira magi-trådar.”

Tydligen tyckte jag inte att något av det här lät det minsta ovanligt för jag kom på mig själv med att nicka instämmande och insåg att något i mig faktiskt förstod vad han menade.

”Kom nu!” sa han. ”Kantarell-soppan står på spisen och de sista frusna fingersvamparna här i korgen måste koka med de sista 3,76 minuterna annars blir det svaj på soppan.”

”OK”, hörde jag mig själv säga.

 
Under en nano-del av ett ögonblick hörde jag en inre röst ifrågasätta vad som egentligen pågick, men den försvann snabbare än det tog att andas ut ett skimrande moln i vinterluften.

Nisse banade vägen genom lingonriset, mellan granar och tallar, och varje gång vi passerade  en myrstack sprang han fem rundor åt ena hållet och tre rundor åt andra hållet om stacken, huvudet på snedden, sjungades en sång om värme för myrorna under den kalla årstiden.

Sedan klappade han på det träd som stod närmast stacken, ställde sig på tå, tryckte vänstra kinden mot barken och bad trädet att se efter myrorna.

 
Efter ett tag kom vi till en lite större skogsglänta.

Stenar låg utströdda, droppade där av inlandsisen hade vi lärt oss i skolan långt tidigare fast det kändes mer som om något lagt de där på det viset för att det skulle vara så. En del var täckta av mossa, andra av lavar och några hade gulnat gräs som stack upp här och där.

Bakom gläntan började ”uppförsbacken”.
 Det var egentligen en sluttning – början av de berg som senare smälte ihop med fjällen långt bort i horisonten bakom skogen – och  det stod en lite trätimrad skylt precis vid foten av sluttningen.

”Uppförsbacken” stod det på skylten.

 

Cecilia Götherström, 2 december 2013