Han kom och gick på grusvägen, försiktigt, som
om var rädd för att trampa sönder någonting. Lång, gänglig, mörka lockar.
Mermelinda reste sig upp, visste inte vad hon
skulle göra av händerna. Det knastrade i gruset när han närmade sig. Hon kände
inte igen honom alls. Det fanns ingenting i hans ansikte som kändes bekant och
en panikfjäril fladdrade i bröstet.
Så stod han framför henne och såg lika rädd ut
som hon. Han tog hennes händer. Ingen av dem förmådde säga någonting än. Hans
ansikte mjuknade, öppnades och en tioårings gränslösa ömhet bröt fram som
solstrålar efter regn. Och där. I ett fruset leende, i varmbruna pliriga ögon
och i beröringen, kände hon igen honom. Hon
kände honom. Hon drog snabbt efter
andan men Simon höll kvar hennes händer med den beslutsamhet som varit hans
reskamrat så länge. Hennes snyftningar klöv tystnaden.
Hon visste nu. Han hade fått hjälp, det visste
han. Eken, som burit hans bön i så många år, hade sträckt sig efter det
solskensflickan hade glömt.
De satte sig sida vid sida på farstutrappan.
De få slingor värme som fortfarande gömde sig i älven steg som ånga, fläckvis,
från det svartblå vattnet.
”Jag har så många frågor.” Mermelinda vände
sig för att kunna leta fler tecken i hans ansikte, fler minnen, svar.
”Det har jag också. Men jag svarar på allt jag
kan. Med risk för att för att vara en vekling föreslår jag att vi tar frågorna
inomhus, det vore synd om vi frös ihjäl nu när jag äntligen har hittat dig.”
Mermelinda tittade storögt på honom, men var
för tagen för att skratta, bara öppnade dörren för honom och följde honom in i
det varma köket.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten