Kanske tar han i lite för mycket.
Kanske var kraften han kände Näckens och inte
den egna.
För solen börjar kasta skuggor. Allt längre
skuggor. Och hans pinnande ben och stakande armar tappar sammanhanget.
Nu är trollstenen nära. Han kan känna lukten
av den. Fotsvett, unken andedräkt och pölsa. Det knyter sig när han tänker på att
Lillasyster är hos trollet. Sikten blir sämre, han stakar framåt, uppåt går
det, rädslan ger sig tillkänna. Mandeln snurrar runt i vanten,
skaver lite. Han tar i allt han orkar, ändå svider kylan mer än ansträngningen
värmer. Kylan tilltar alltefter som det gråblå slukar mer ljus, det gråblå som
skvallrar skymning. Han huttrar, biter ihop, ryser, fryser. Skidställ men bara
pyjamas inunder. Snöflingorna ändrar konsistens, gaddarna fryser hårda och
hala, föret ändras. Han glider bakåt på varje tag när han måste uppåt. Han
måste hinna fram. Bara måste. Flytande över hjortronfältet väntar älvdimman,
hon stiger upp ur sankmarken och böljar runt inför den seendes ankomst. Pojken
kommer, och hon lägger sig till rätta runt honom. Hon slår en sköld och
omhuldar honom, håller undan kyla och masserar små mjölksyrade muskler, hon
blåser till och med in fuktigt grepp, en sorts älva- valla, under skidorna. Den
seende slutar huttra, får in mjukhet i rörelserna igen och det går plötsligt
lättare att staka sig uppåt, han fryser inte längre. Men det fortsätter att
skymma. Och nu dalar solen och blir skuggorna längre i ett tempo som kan mäta
sig med tyngdlagens.
Och där är det.
Trollet.
Stenen.
En stor grå bumling. Den seende ser att det
andas. Det är sådant man måste vara seende för att kunna uppmärksamma.
Modet finns i hjärtat och pojken tar av sig skidorna, sticker
ner dem i snön. Mandeln i vanten. Och skymningen gör sig redo, hon börjar lägga
sin filt tillrätta över världen, mörkret närmar sig. Den seende börjar gå. Baklänges.
Och han sjunger så vackert han bara kan, om trollmor, o aj aj aj aj Buff. Ett
varv. Två varv. Tre varv. Nästan mörkt när han kommit sista varvet runt. Han
skyndar sig ner på huk, gräver med ursinnig snabbhet genom snön, ner mot
marken. Stenhårda marken. Han river och drar, får loss en tova, en jordkocka
sitter fastfrusen i den. Av med vanten. Han ger mandeln en puss, och lägger ner
den under trollbaken. Han rusar mot skidorna, kan knappt se dem längre, det är
mörkt nu. Marken skakar när trollet vaknar. Och iväg far den seende. Inte se
bakåt. Inte se bakåt. Inte se bakåt, vad du än gör. Han glider på hal snö,
halkar glider flåsar sladdar bort, undan.
Det är mörkt nu. Alldeles mörkt. Han är nära
att krocka med en vänlig ensambjörk. Hon flagar och tar gärna emot sällskap men
ger inga svar. Så vad gör han nu? Hur ska han hitta hem? Det här hade han inte
tänkt på. Dessutom har han inte den blekaste aning om magin fungerade. Pojken
tappar all ork, men dessvärre också all rädsla. Han står bara där och uppgivenhetens
bläckfläck rinner över. Han hänger på stavarna och står stilla. Han är
förlorad.
Handen värker av köld. Han glömde vanten vid
trollets bädd.
Han tycker sig höra mamma gråta hans namn.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten