Den seende väntar länge. Kniper ögon hårt,
inte se. Så rädd att möta trollets blick, så rädd att bli hystad upp och
bortrövad. Händerna stängda. Fötterna som vill springa, både fly och hinna
ikapp. Liten som är på väg att bli stor. Öppnar dem, de knutna ögonen.
Möter trollunges slöa blick. Mjölkmätt och födslovärkt.
Skrynklad och tilltufsad. Luktande. Här är jag, här är jag, var är jag, vem är
du, nu.
Den seende lyfter överkroppen. Liten varelse.
Och systervarelse, var är hon? Måste varna. Famlar efter ett uttryck. Kall
stuga, den som var varm nyss. Trollet tog med sig kylan in och lämnade även
kvar ett tungt, fisande doftstråk. Den seende snyftar häftigt, det gör
ont, strupen smärtar. Han dinglar i visshetens hejdlösa grepp. Det är alltså
sant. Tar sats och vill ropa. För ett hjärta måste slå, luft måste flöda,
händer måste smeka, mun måste klara forma strömmar till ljud. Till slut lossnar
tårarna ur fruset fäste och smälter gommens band, släpper ut en seende pojkes
varsel.
Den blonda är startklar som nya mödrar plägar
vara. Hon vrider smidigt tillbaka insidan ut, min älskade lille, vad är det,
vad är det min lille. Mormor rycks loss ur en stolsittande snarkning.
Den seende stel av rädsla pekar ordsnubblande
på knytet som fridfullt läpputande gumtuggande nyskapad vilar på den blondas
mage. Den seende travar för många ord på hög och blir inte förstådd.
Vuxna urkvinnor möts i dolt skratt och öppen
kärlek. Har du glömt, lille skrutten min, mormor väckte dig ju, trodde du det
var en dröm?
Förtvivlan när de inte förstår. När de inte
ser. Hur är det möjligt, att de inte ser?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten