Våran följeslagare åsnan spetsade öronen och formade läpparna i en trugande rörelse som om hon ville ge mig en en stor sölig puss. Hon som hela tiden hade hållit ett betryggande avstånd till oss, som om en osynlig skiljelinje höll i hennes tyglar, nu bröt hon plötsligt barriären, kom så nära att Harm kunde dra handen genom hennes stubbiga men mjuka man. Hon verkade njuta av beröringen sedan vände hon sig ifrån oss och lunkade glada skratt och indianrop tillmötes.
Först såg jag två vita framtänder, sen blev jag varse två gröna plirande ögon. Åsnan hade ställt sig strategiskt emellan oss och dem, mellan hennes bakben skymtade en mörk krullig kalufs och ett par knubbiga händer. Nyfikna ögon följde oss. Avvaktan, spänning, tillbakahållet nervöst skratt.
Vi vinkar, ropar ett välvilligt hello - inget svar. Sscch, något far som en projektil genom luften, jag känner vinddraget nära mitt öra, sscch återigen, jag dukkar, skymtar ett avlångt föremål i händerna på den större pojken. Stora ögon, ett ärtrör. Jag skrattar, vilken dråplig syn, två bröder, ett ärtrör i den gamla uråldriga staden. Harm sträcker upp sina armar i luften, viftar med en näsduk, kapitulerar. Pojkarnas skratt förlöser - hello!
Deras nyfikenhet övervinner osäkerheten, de kommer nära inpå, drar lätt i min sjal som är virad som en turban på mitt huvud, pillar på Harms klocka. Ljusa barnaskratt, de pekar på våra ryggsäckar, vi tar lydigt av oss dem, knäböjer i sanden, blottar dess innehåll, vattenflaskor, plåster, fällkniv med rött hölje, mobiltelefon utan täckning, silverfärgad kompakt kamera, Lonely Planet med visitkort, lösa kartor och hundöron, plånbok och proviant. En brun barn hand greppar Harms plånbok, Harm lägger en mjuk man bestämd hand på pojkens skuldra, visar honom sin öppna handflata. Pojken ger tillbaka plånboken. Harm fiskar upp ett mynt, pojken vänder och vrider på det, ler, studerar dess streckgubbe, europeiska stjärnor och ett stycke land, ler stort ansiktet fylls av de stora framtänderna.
Intuitivt vet jag att livet jag bär inom mig kommer bli en pojke.
Den lilla skuffas undan av den större, tittar lite förskrämt. Myntet kastas högt, singlar genom luften, fångas upp, stoppas i fickan på ett par välavvägda blå joggingbyxor. Vi låter det ske. Pojkarna crawlar sig upp på åsnan, sitter gränsle vinkar, vill att vi ska följa med.
Där går vi, två bröder, en åsna, en man, en kvinna, ett ofött barn.
Sscch, ärtröret har återigen kommit fram. Sscch, den lilla har ett eget ärtrör.
Me Abraham, me Nadar, de pekar på oss, tittar frågande.
Me Maura, me Harm. De skrattar, skjuter ärtor.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten