Vi sjöng för full hals ända tills vi kom till en stor plåtskylt. Den såg så malplacerat ut att jag och Harm kom av oss. Cola stod det med stora svarta bokstäver mot en kornblå bakgrund. Färgen har flagnat på en del ställen och plåten bär spår av små kulhål. Pojkarna ser min eftertänksamma min och tar fram ärtrören liksom för att demonstrera. Pang, pang,pang, ytterligare bucklor i plåten, Abraham och Nadar bröstar upp sig, ser riktigt stolta ut.
Ett annat ljud fångar min uppmärksamhet. Bää, först lite förstrött här och där sedan tilltagande i styrka, bäää som en virvelvind. Vi omges av en hord av får, det bääas och määas så det står
härliga till. Mitt i den ulliga skocken ser jag en flicka. Hon kan inte vara mycket äldre än Abraham. Håret lite slarvigt gömt i en gul sjal. Hon vinkar till oss. Vi vinkar tillbaka. Jag undrar vart hon är på väg? Vart hon kommer ifrån? Jag tror jag vet svaret på min andra fråga. Bortom fåren ser jag brunt tyg fladdra i vinden. En boning? Ett stort tält. Mina känsliga näsborrar snappar upp lukten av vitlök. Den osynliga hinnan för oss närmare hemmet. Luften kryddas med spår av kummin och koriander.
En flik av det bruna tyget förs åt sidan. En brun hand, ett sargat men vänligt ansikte hälsar oss välkomna.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten