Den seende ska ut på ett viktigt, sagolikt
äventyr. Han kanske skriver historia. Hjärtat pickar fågelsnabbt, andningen i
stötar, benen pinnar på. Bara han når fram till husgaveln utan att mormor ser
honom, där står skidor och stavar nedstuckna i snön. Han undrar hur länge det
kommer dröja innan solen går ner. Den står ungefär mitt på himlen, men han vet
inte om den är före eller efter mitten. Å andra sidan vet han inte heller hur
snabbt den sjunker. Han fumlar fast bindningarna och smyglappar lågglidande
över gårdstunet. När han kommit i lä bortom sångdungen stannar han och plockar
fram kartan. Den är levande och tydlig, såhär utomhus i friskluften med
ljushimlen. På den reser sig mormorsstugan och tomteladan och vävstugan. Där
svajar farfarsgranen, ståtar hagen och gladstenen, gärdsgårdsporten. Högre upp
på kartan studsar bäcken, och dolt under snöhopar sover hjortronfältet
vintersömn. Vargkullen är otäck, men tomtarna verkade inte oroa sig och han
tror på dem. Med hjälp av den här kartan kan han inte åka vilse. Faktiskt hör
han farfarsgranens lockrop redan, den kastar upp blåskimrande barrvisor där i
fjärran. Den seende tar fart och ger allt. Mandeln är len mot fingrarna inuti
vanten. Han släpper inte taget om den. På toppen av sin energi når han fram
till granen. Han lutar sig mot den, den smeker och värmer med lenstickig sötma.
Den lockar, vill du komma in, vila dig? Pojken klappar om granen och
tackar den, är ödmjuk men har bråttom. Kan du förstå? Jag kan och jag tror och
jag ber, svarar granen och susar lite extra. Den erbjuder en kvist och förtydligar:
När orken tryter och synen blir dubbel. Vila näsa ögon mun i mig, andas tre
gånger, du ska bli vederkvickt. Den seende tar emot gåvan, sticker in den i
skärpet och färdas vidare. Han fortsätter såsom kartan anvisar honom, mot hagen
och gärdsgården, men hur han än flyter på verkar avståndet bestå.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten