Cecilia / Nästan, med Nisse

“Glooooooooria”, började kören av vättar att sjunga i grov baryton. Féerna följde i en silkeslen sopran lite ovanför.

”Gloooooooria”, stämde alt-nissorna in.

”Var hälsad Wilhem”. Änglarna fladdrade över till den stora gråvita vargen och kramade om honom. Det såg ut som om han helt plötsligt hade ett halsband av änglar prydande sin starka nacke och hals, med en berlock av silverstjärnor.

Mellan hans tassar rullade tre små vargtottar fram, nysande, fnysande och fnittrande så som bara små vargar kan.

De vände sig om alla fyra, Wilhelm och småtottarna.

Ännu en varg klev fram ur snö och glitteryran, majestätisk , som om hon flöt ovanför det vita täcket. Det var svårt att skönja var den kristallklädda marken tog slut och vargens väsen började.

Nisse sprätte upp i luften som om han hade studsbollar under fötterna.

”Kajsaaaaaa!” han sprang åt hennes håll, snubblade och föll på näsan mellan hennes framtassar som nu vilade i snötäcket. Hon böjde på sitt stora, burriga huvud och puttade mjukt på honom med nosen tills han stod upp igen.

”Var hälsad älskade Nisse. Vi kommer för att leda dig att dela den Sista Gåvan med människan.”

”Den Sista Gåvan? Det låte ju nästan farligt”, sa jag.

”Det är allt annat än farligt”, en av vargtottarna som satt på min vänstra fot tog till orda. ”Den brukade heta ”den Sista Hemligheten” på den tiden när hemligheter fortfarande var magiska och goda. Men sedan människorna börjat använda ordet i ett annat sammanhang kallas den för  ”den Sista Gåvan”.

”Tack, lille Vise”, sa jag och undrade inom mig vad som mer skulle komma från dessa tre lurviga, busiga, galna, varma och fnuffiga vargtottar. ”Vad heter ni förresten?”

Plutten framför mig svarade ” Du, Ni och Vi”.

”Vilka konstiga namn”, sa jag.

”Eller inte”, sa Nisse. ” Du, Ni och Vi är ”Alla” när du kastar in dig själv – ”Jag”, menar jag då”. Han rynkade ihop pannan så som han alltid gjorde innan skrattet kluckade och bubblade ut. ” Nu blev du allt förbryllad Stina! Bra så! Då kan inget bli konstigare när vi reser vidare.”

Jag skrattade instämmande med.

Loke, Tindra och Gertrud kom med våra skidor och Luciabandet som nu var loss-nystat från skidorna.

De band det om Nisses och min mijda, och sedan om Wilhelms axlar och bröst.

Det var dags för oss att skida ut i den vida skogen med vargarna mot den Sista Gåvan.