Sax och efterbörd. Handdukar och lent varmt
vatten. Litet mirakel som andas och dricker.
Den starka med tårar av kärlek och med knän
som till slut får ge vika, en stol, fort. En telefon som inte svarar med
signaler. En stolthet. Över barn och barnbarn. Över sig själv. Urkvinna, tänker
hon. Om dem båda. Urkvinna säger hon, säger de två tårögda.
Titta. Beundra!
Hårborst och näsplutt. Tio av tio möjliga.
Den seende som sover, suckar smackar. Bara
stormen nu som slår mot trävirket.
Den starka får ordning på knäna och reser sig
från stolen. Städar undan och bäddar rent och ordnar en smörgås och te med
socker. Skjuter undan vidare tankar på sådant som kanske kan vara trasigt,
sådant en mormor som hon inte kan laga. Telefon utan signaler. Batteridöd bil,
under snötäcke dessutom. Blod som måste stillna.
Vindarna slår, men lite
långsammare nu. Hopp. Bädden är ren och stor nog. Den starka väcker den seende,
kom och titta. Har du sett? Mamman till två som bäddar ner den seende hos sig,
sov hos mig. Titta, nu är ni två. Sådan var du också, ser du? Den seende är
nära nog dubbelseende. Det blir så när sömnens mjukhet beblandar sig med den
gångna nattens känslosvall. Mormor på en stol med kudde i ryggen och filt över sig,
telefonen i handen. Ska vaka nu. Ni ska sova. Vila. Bra. Allt är bra nu.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten