Nadar den lilla pojken ville hellre sitta på Harms axlar. Där satt han som kungen på täppan. Efter ett tag uppenbarar sig små hålrum, en öppning i berget. Det är så subtilt att vi skulle ha missat det om vi hade närmat oss ifrån andra sidan. Jag kan inte riktigt avgöra om det är berget som smält ihop med byggnaden eller tvärtom. Vi blir stående på tröskeln, det vilar en spöklik stämning här, kusligt, jag känner hur nackhåren reser sig. Ändå är det något som drar mig inåt, vi smyger, pojkarnas barfota fötter är ljudlösa i jämförelse med våra vandringsskors tyngd. Någonstans längre in hörs det monotona ljudet av droppande vatten. Det är dunkelt. Harm tänder en tändsticka, den fräna lukten av svavel letar sig in i mina näsborrar. Rummet vi befinner oss i är lågt, vi står lätt hukade en ställning som inte är allt för bekväm. Ytterligare ett rum blottas för våra ögon, detta något större. Väggarna är kala, fem urgröpningar i vuxenstorlek gapar tomt emot oss. Jag känner mig illamående, är tvungen att stödja mig på Harm för att inte falla. Jag kan inte undgå att undra vad, vem vilar här? Utan att vi märkt det har pojkarna försvunnit, vi är ensamma i bergets inre.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten