maandag 16 december 2013

Ann-Charlotte: Resan (14)

När vi stiger in i tältet får jag av känslan av en för länge sedan glömd vänskap som blossar upp igen, ett återseende av en kär vän. Våra lungor svämmar över av de välkända hemtrevliga dofterna av granris. Tältet är spartanskt inrett, en enorm gryta dinglar över öppen eld.
Kryddorna, kummin, koriander, peppar sveper förbi i vågor. Lukten av vitlök är stark men inte störande. Hönor spatserar omkring i boningen, pickar förstrött på marken, tuppen ses inte till. Några små lamm som tydligen valt att stanna hemma i den mysiga härden bildar en mjuk kudde åt de allra minsta. Jag urskiljer ett litet gnyende, ett litet knyte, små mörka undersökande ögon tittar in i de mina, en liten guldlock, ett gurglande. Köttet puttrar i grytan, buljongen sjuder, jag kan nästan känna dess lena hetta på min tunga. Som i en skyddande ring sitter de äldre. Några i skräddarställning på trasmattor, några på huk. Abraham och Nadar har nästlat sig in i famnen på en äldre kvinna. Hennes klädedräkt är svept i flera lager om hennes bastanta hydda, hennes godhet och vishet är närvarande i hela hemmet. En liten grop i hakan, två stora framtänder, i hennes anletsdrag skönjer jag släktdrag med pojkarna. Vi makar ihop oss tätt intill varandra, stundens ingivelse, vi väntar. Kvinnans röst är skrovlig, "För många tusen år sedan"...

Geen opmerkingen:

Een reactie posten