Ett livsträd. Hon drömde om trädet vars rötter
hämtade sin näring ur Moder Jords glödande kärna, ur hålrummet där kärleken
bor. Enormt, med en krona som bredde ut sig över himmel och rymd, omslöt
planeter och stjärnor med mjuka, pulserande grenar och med ett riktigt hjärta
som slog och blödde i stammen. Hon reste i drömmen från gren till gren, rakt
genom blad och bark, svävade lätt och kunde se jorden på avstånd och andra
solsystem i fjärran.
Hon fann sig vid enorma rötter, guldskimrande, vandrandes i trädgårdar som doftade järn och granbarr. Vid en
ormliknande, slingrande trädrot stod en pojke som iakttog henne på avstånd.
Tioårsåldern, mörka lockar. Smala armar hängde längs sidorna. Så ensam han såg
ut.
Fragment av ögonblick blixtrade förbi. Solljus
genom smutsiga fönster. En trasmatta, smällande dörrar. Samma pojke, hans varma
hand på hennes kind. ”Solskensflickan”, viskar han. Han är ljus och trygghet.
Simon. Hennes bror.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten