Vinden tog i.
Fast det lät mer om den än vad man kände av den här under de täta granarna. Det
visslade och slet i grantopparna och snön virvlade om oss som vildvittrors
dans. Snart skulle det bli för djupt för Nisse i all nysnön...
Jag hade
knappt tänkt klart den tanken förrän jag hörde ett brak följt av ett knastrande
mellan de låga grenarna snett framför
oss.
”Oh, ho, ho,
ho”, skrockade Nisse. ”Bertil, käre Bertil! Han dyker alltid upp när man
behöver honom som mest!”
Genom slöjan
av yrande snö rörde sig något väldigt stort, rullande, runt-men-ändå-inte-runt,
emot oss. Jag hörde stora tassar sjunka djupt och doften av kottar och tallbarr
blandades med doften av....? Björn! Bertil var en björn!
Han stannade
till, tittade mig rakt i ögonen någon sekund. Jag fick ta del av ett ofantligt
djup, en vishet och även en busighet blandade med ett otroligt varmt
välkomnande i hans sammets-svarta själa-portar.
Han sänkte
huvudet och puffade på Nisse.
Nisse gav
honom en riktig björnkram och klappade honom glatt på kinderna.
Minuter senare
satt Nisse på Bertils rygg, skidor och näver-ryggsäck i famnen.
Hur Nisse fått
plats med ett tiotal meter långt rep – flätat från hästhår som Gertrud alltid
sparade när hon borstade Tjalles man och svans – i sin lilla rygga förundrade
mig. Men nu åkte jag i alla fall med bakom Bertil, som hade fått en sele
ihopknopad av Nisse knyt-konster , med repet i min ena hand och stavarna över
min andra axel njutandes av den mjuka vinterkvällsluften.
Det hade slutat
snöa och stormen lade sig sakta.
Långsamt blev
det glesare mellan granarna och det sluttade mer eller mindre uppåför så smått
hela vägen.
Där ovanför
sken Polstjärnan i all sin prakt och jag kunde inte låta bli att le för mig
själv när jag med blicken följde vägen till Stora Björn från Polstjärnans plats,
skidandes här i Bertils kölvatten.
Cecilia Götherström, 6 december 2013
Geen opmerkingen:
Een reactie posten