hon den bortrövade,
hon den återvändande,
deras medelpunkt,
Engla hade glömt delar av deras språk,
fjärmats ifrån deras traditioner,
hon befann sig mitt i en språklig villervalla,
massorna gjorde henne vimmelkantig,
laviner av känslor översköljde henne,
likt mosaik,
i sin ofullbordade färgpalett,
tröttheten smög sig på,
släggan slog utan förvarning,
djuren samlades i samhörighet,
små stänk av beundran,
av undran,
av oro träffade henne,
alla samlades,
alla utom en liten klump i periferin,
deras avundsjuka svedde hennes rygg,
moster varg och svåger varg öppnade sin famn för henne,
kramade henne hårt,
som så många gånger tidigare,
för Engla,
för Imra,
för systrarna,
deras nyfödda vargunge tultade omkring på ostadiga ben,
tappade balansen,
föll pladask på en bal av torkat hö,
Engla eller kanske var hon nu Mia lite mer,
tänkte på märren i stallet,
saknade henne,
i hoppets berg släcktes ett ljus,
i urberget tändes ett annat,
i samma tidevarv,
så som det skett i alla tider.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten