Cecilia : 13 december – Ögon

”O helga natt”.

Det låg mycket mer bakom de orden än vad någon kyrkokör någonsin kunde ana. Stämmorna gled på noterna, oktaverna dansade, det flöt, det kändes så vackert, så heligt, så rörande när de stroferna sjöngs. Ändå blev man kvar på ytan. Med gåshud, men ändå kvar på ytan. Doppade tårna.

Om man flyttade lite längre fram mot bryggkanten. Kramade händerna runt randen. Lutade sig lite mer över kanten. Doppade hela foten. Vaden. Hela vägen till knät. Ja då. Då…

Tvillingsjälarna på stjärnhimlen sköt ett stjärnregn. Drottning Lucia var på väg. Följd av ett stråk av ljus-alver, stjärn-alver, änglaliknande varelser, stor och småjättar. Alla med silverbälte, brynja, dekorerade med svärd runt midjan.

Denna 13:e december var ny. Annorlunda. Fast ändå inte. Ändå inte eftersom att allt ändå utspelades samtidigt. Var sammanbundet i nattväverskans verk.

”Hon kommer hon som skingrar mörkret.” ”Hon kommer hon som gav sina ögon”. Så många ord. Så många versioner. Så många tolkningar.

Visste människorna att hon gett sina ögon för att kunna se i mörkret? Kom människorna ihåg Allfadern som gav sitt ena öga för visdomen. För att kunna förstå det som teddes oundvikligt ?

I denna processionen vandrade de sida vid sida. Han. Oden. Som misstolkats och missförståtts av många människosläkten.

Hon. Lucia. Ljusets bärarinna. Som misstolkats och missförståtts av minst lika många människosläkten.

Elddraken fladdrade över skyn. Smällde av fras och kometer.

Processionen av ljus var oändlig. Slingrade sig genom skog, över bergskammar. Ner mot viken. Ner mot det frusna havet.

Över isen skulle de vandra. Ut mot fjordens öppning. Där fanns Hari den Store av Hästfolket med sin här och de sista gröna småjättarna. Där skulle dimman skingras ett helt dygn. Det okända, det oundvikliga skulle bjudas in. Det var en stund till dess. Några sol och månvarv.

Ljusdrottningen och Allfadern.

Nidar och Vidar.

De tittade varandra djupt i ögonen. De stod där nere vid vikens rand. Fyra på avstånd rätt lika varandra gestalter. Som vore de en. Med fyra aspekter.

Det dukades fram träbord, stubbstolar, mat, dryck, eld, trummor, mungigor, nyckelharpor. Hela skaran samlades för att fira stjärnskotten ovan, tvillingsjälarna, resan de hade framför sig, resan som tagit de hit. För att skingra alla missförstånd.

Cecilia Götherström, 13 december 2017.