I timmar sover hon, kanske dagar. När hon vaknar tar det en lång stund innan hon vet var hon är. Hon ligger i en människosäng för första gången i sitt liv, med lakan och en kudde. Solljus silar in genom ett litet fönster. Bredvid sängen står ett bord med en stenmugg och några kvistar rönnbär och granris. När Aila ser grankvisten strömmar tårarna igen.
Kvinnan är där igen, kommer in med en bricka och någonting rykande varmt som dofter gott.
”Men lilla flickan, är du äntligen vaken nu. Så länge du sovit. Du är här hos mig. Jag heter Nora. Och det här är mitt värdshus.”
Men grankvisten vinkar och Aila kan bara gråta. Hon sitter fast här utan att kunna förklara för den här snälla damen hur allt hänger ihop. Hon vet inte ens själv längre hur allt hänger ihop. Bara att hon saknar mor och Gammelgran så att det gör ont. Men hon måste hitta Luna först.
Hennes system överhettas och sömnen tar över. Hon släpper taget. Hon var stark så länge hon kämpade för att ta sig hit, nu vet hon inte längre vad hon kan göra. Sömnen, den läkande, vinner.
Hon drömmer att hon flyger tillsammans med Luna, fast Luna ser lite annorlunda ut, har en kedja runt halsen och måste återvända efter en stund. En dörr öppnas och Aila hör skrämmande ljud och ser skuggor av monster stora som hus. Men hon kliver in i alla fall. Suddigt, långt borta, ett par hon kände någon gång för länge sedan. Det värker i hjärtat. Sedan mor, älskade mor. Gammelgran smeker henne över kinden för att väcka henne.
”Jag vet inte vem hon är men jag tycker du ska ta med henne till ugglan.”
”Jag vet inte. Det är så farligt.”
”Bara en sista gång. Det känns som om det skulle vara så bra för den här lilla flickan.”
Aila öppnar ögonen, kan fortfarande känna doften av Gamla Gran. Någon böjer sig över henne där hon ligger.
”Hej. Jag heter Anna. Vad heter du? Var kommer du ifrån?”
”Jag heter Aila. Jag…är vilse.”
Hon får vatten och matas varm soppa. Någonting klarnar inom henne. Hon minns dörren som öppnades i drömmen. Hon fattar ett beslut. Harklar sig och sätter sig upp i sängen.
”Jag letar efter Luna.”
Båda kvinnorna fryser till is. När de tinar upp igen har den äldre kvinnan tårar i ögonen, den yngre, Anna, är blek.
”Är upp din soppa så ger vi oss av efter det.”
Geen opmerkingen:
Een reactie posten