Väglederskan klev fram först. Hennes lena, vita tassar närmast svävande
över frostgräset. Huvudet lågt, gungande, som om hon kände, doftade, fram vägen
och atmosfären ur hennes eget väsen. Hon var stor, kraftig, närvarande
samtidigt som hon var tänger och mjuk. Kärleksfull med intensitet. I varje spår
hon efterlämnade stod kärleken som ett avtryck kvar länge, länge.
Hennes gula ögon låste sig fast i hans. Han tog ett djupt andetag.
”Bjuri var hälsad” hördes en sjungandes röst ur lövverket. Mjuka hovar
sjönk ner i stadsskogens dimhölje som täckte rimfrosten.
Hästfolket! De hade kommit för att hämta upp honom. Det var dags. Det här
var inte en vanlig nattvandring med träden, rävarna och annat knytt som bodde i
och stärkte parken. Annat knytt som flyttade in i hoper i de stora
stadsskogarna och spred sig via mindre parker, alléer , enstaka träd till
balkonger, terrasser och altaner vidare in hos de människor som lämnade dörrar
och fönster öppna för att kunna njuta av fågelsången trots trafikens dunder.
Mera prassel. Eller var det rätt ord? Bredvid Väglederskan, näst intill
Hari den Store av Hästfolket, tassar större än Bjuri någonsin sett.
Guldlejonet. Or. Han snusade mot vinterluften på samma sätt som Väglederskan,
tog sig in i Bjuris blick, i Bjuris hjärta. ”Vilket häftigt, vackert,
kraftfullt ögonblick ”, hann Bjuri precis tänka.
Skutt, hopp, hopp, skutt! Ut ur frusen bokskog i staden flyttfjädrade sig
en gestalt likt en kvinnlig Peter Pan. Klädd i silverpuffar och fjäderflätat
ljusblåttgrått hår. Pilbågen över ena axeln, koger med granatfärgade pilar
glänsandes över den andra, ametist smyckad koger rem. Småjättarnas främsta
anförare KLiv.
Bjuri bjöd de att sitta ner ihop. Hari, Kliv, Or och Väglederskan satte sig
i en cirkel, var och en vid ett väderstreck. Hari´s stora vita springare höll
vakt mot norr.
Cecilia Götherström, 5 december
2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten