Långt söderut från Saraliens mystiska dimmor, härskade Konung Maneet i landet Marr.
Så länge hade han försökt lägga Saraliens vidsträckta marker till sitt eget rike. För att härska. Ha mer. Vara mer. Men allteftersom hans strategier misslyckades, förändrades också hans avsikter. Nu ville han bara förgöra.
Det retade honom mer än han ville erkänna att han inte kunnat få Saralien på fall. Inte ens han hade kunnat tämja det vilda. Han var fast besluten att få Saraliens alla invånare på knä. Av skräck eller smärta. Girighet. Hur var honom likgiltigt.
Äntligen trodde han sig ha funnit sitt hemliga vapen. Eller rättare sagt, Saraliens hemliga vapen. Genom alla attacker han styrt norrut för att krossa, hade de levt, överlevt, rest sig och bara fortsatt med sina liv. Så länge hade han inte förstått vad som gjorde dem annorlunda än de andra länder han hade tvingat på knä med svärd, bågar, våldtäkter och nedbrända byar. Men även ondskan har sina hjälpare och en morgon vaknade Maneet av att någon viskade i hans öra: ”Drottningen. Fjällugglan. Hon bär deras hjärtan i sitt. Det är hennes stora gåva. Krossa henne så krossar du dem.”
Käpprakt satte han sig upp i sängen och slog sig för pannan med ett snett leende. – Hur hade det kunnat undgå honom?
Hon var deras lugn. Den som bar Saraliens hjärta.
Det var henne han skulle förgöra.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten