En snårskog av vuxenben och leriga skor.
Mannen hon följer har en huva, hon kan inte se hans ansikte. Det är många som
bär huva i Marr. Som om man inte får synas. Rädsla hänger som tunga dimslöjor i
de trånga gränderna.
Trappor, mera trappor, en höjd och stenhus av
ett slag som aldrig funnits i Saralien.
De går och går, utan ord. Då och då tilltalar
någon mannen på ett för henne okänt språk. Han svarar, visar då och då ett
papper och pekar mot korgen han bär med rotfrukter och rensad svamp. Plötsligt
öppnar sig virrvarret av gränder till ett brusande marknad. Sorlet stiger. Fler
människor än Aila skådat i hela sitt barnaliv.
Trots allt hon ser av tyger, frukt, kött,
frön, ljus, honung, nötter, bonader och skinn, vill färgerna inte spraka och
gnistra i Marr. Det är som om allt är suddigt och dovt. Hårda, stötiga röster
gör affärer.
Plötsligt befinner de sig i ett slags tält.
Mannen hukar, tar av sig huvan och lägger pekfingret över munnen. Aila tappar
hakan när hon ser hans ansikte. Guldblonda lockar, som solen! De blåaste ögon
hon någonsin sett.
”Det finns alltid onda människor som lyssnar i
Marr.” Han viskar.
”Vem är du?”
”Du behöver inte veta mitt namn. Mitt hjärta
bor i Saralien men jag bor här, för att kunna beskydda de som behöver det. Vi
har inte mycket tid. Vi måste få dig till den person som kan föra dig till
Luna. Stanna här. Jag måste ge mig av. Mot kvällningen kommer en kvinna och
hämtar dig.”
En våg genom tältduken och han är borta.
Ensam.
Runt omkring henne surrar marknadslivet.
Hon sitter på en matta i ett fuktigt tält och
försöker låta bli att tänka alltför mycket. Efter långa elastiska minuter som
blir timmar växer rastlösheten i bröstet. Försiktigt viker hon undan den tjocka
tältduken, bara en smula. Överallt rörelse, som en bikupa fylld av arbetsbin
som surrar och knuffas och köper och säljer.
Ingen tittar åt hennes håll och det finns
flera tält precis som detta. Hon känner sig ganska lugn i den här hemliga kojan
som någon har ordnat åt henne.
Det är bara en sak som inte stämmer i den
surrande massan. En grupp soldater i rustning rör sig inte alls villerkulligt
som de andra bina. De går i en käpprak linje, utan att surra och utan att
vimla…rakt mot hennes tält.
”Nej.”
”Nej.”
”NEJ!!”
Snabbt kryper Aila under tältduken på andra
sidan och ger sig in i vimlet.
På avstånd hör hon hur soldaternas
järnrustning rasslar för varje steg de tar.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten