Högt uppe i ett torn, den vackraste fjälluggla någonsin skådad.
Långsamt läkte vingen och såret ovanför ögat. Men Luna själv var långt, långt borta. En spindelvävstunn silvertråd band henne vid de änglalika vingarna och den smutsiga hålan.
Där hon befann sig, var allt ljus. Frid. Där seglade hon fortfarande mellan grankvistar stora som drakvingar. Hon såg sina Saralienner röra sig i den välbekanta rytmen. Hon anade oro och sorg. Silvertråden tilltog i bredd och i styrka.
Hennes sjuka, trötta kropp sköttes om av slavinnan Anna. Försiktigt strök hon över Lunas en gång så snövita vingar. Varje dag såg hon till att ugglan fick vatten och mat. Hon hade äcklats inför den nya uppgiften först. Ta hand om ett sjukt djur, uppe i den mest avlägsna fängelsehålan i hela slottet! Men någonting hade hänt redan första gången de möttes. Anna lyfte ut ugglan ur säcken de hade transporterat henne i. För ett ögonblick hade hon öppnat ögonen och det gick en vind genom Anna. En doft hon glömt sedan länge. Bilder av en härd och människor hon inte kände igen men saknade. Hemlängtan. Plötslig. Akut. Värkande.
Hon tog hand om fågeln varje dag och undrade om hon hade inbillat sig det där första mötet. Hon var illa tilltygad och skulle förmodligen dö. Så synd. Hon var så vacker. Än en gång strök hon över Lunas huvud, viskade ”Du måste bli bättre nu, fina ugglan” och drog utan att veta om det i silvertrådarna som förde Luna närmare igen.
Ljudlöst öppnade Luna ögonen, fäste dem i Annas mörkbruna och den gnista ljus hon kunde se där. Stannade i det som uppstod och växte mellan dem.
”Du är en god människa” viskade hon. ”Du kommer att hitta din familj, oroa dig inte. Återföreningen är nära.” Ögonen slöts, hon försvann igen. Den närvaro som nyss fått alla hårstrån i Annas nacke att resa sig var borta lika plötsligt som den kommit. Bara kroppen och en hackig andning här hos henne på en fläckig filt.
Det tog flera sekunder innan Anna drog efter andan. Hela kroppen visste det huvudet ännu inte förstod.
Så kom det sig att nyheten spreds bland Marrs plågade invånare, att det var någonting alldeles speciellt med fågeln som hölls fången i tornet. I hemlighet smiddes planerna för att få möta henne.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten