Det var ett interludium. Ett mellanspel, en
väntan på att få komma hem. Men kvinnan med det korta håret sade vid
överlämningen att det berodde på hur det gick med mamma. Hon påstod att det var
bättre såhär. Det fanns ju en lag.
Minna fördes till en familj på två vuxna och
två tonårsbarn. Radhuset låg nära Minnas skola, det var ett modernt och ordnat
hem där ingenting någonsin återfanns på fel plats. Minna upptogs i familjens
gemenskap genom att hon fick egna sysslor, hon fyllde en plats, en funktion,
det var meningen att det skulle ge henne en känsla av tillhörighet. Göromålen
var schemalagda, schemat satt på kylskåpet. Minna visste på förhand vad som
måste ske och när. Barn mår bra av det, sa fosterföräldrarna förklarande. Det
fanns inget piano. Pianon stod inte på listan av krav för fosterfamiljer. Men
Minna fick öva i aulan, det gick bra eftersom hon var duktig, ja när hon
spelade ville man stanna och lyssna, hon fick öva om rasterna och efter
lektionerna. Innan också. Och det gjorde hon. Hon fick dessutom träffa en
riktig pianolärare en gång i veckan, det hade rektorn och fostermamman ordnat
med. Alla menade väl, ingenting av det som skedde var av elakhet. Damen var
långt, långt borta, Minna kunde ana henne. Hon kände saknaden efter henne i
skalorna av moll. Sälta, längtan, men hon satt samtidigt fast i en rytm som
fängslade och inte frigjorde, inte längre. Minnas ilska gick i dur. Hennes
klangbotten hade förvridits, den hade nu enbart två element: Saknad och ilska.
Moll och dur. Minnas naglar var kortklippta. Borstade rena från sorgkanter.
Hennes hår låg inbäddat i tydliga flätor. Hennes kläder var gåvor, från dem,
fosterföräldrarna. Kläder som liknade andra barns kläder och som luktade som
andra barns kläder gjorde. De andra barnen studsade omkring henne och lekte och
drog i henne. En av barnens favoritlekar var att hålla för näsan när de kom
nära Minna, fastän hon faktiskt var som doppad i sköljmedel.
Markus var försvunnen. Deras sista fredag
tillsammans hade varit allt annat än gyllene. Minna läckte snor och tårar när
hon berättade för sin enda vän i världen om vad som hade hänt. Markus min när
hon hulkade att de hämtat henne dagen efter hans besök, ja genast tvingade de
henne att följa med. De bar henne ut. Hon klöste och rev. Damen pep. Men de bar
henne, hon hade ingenting att sätta emot. Det fanns en lag om skydd av barn
hade de sagt och ville vara snälla när de väl spänt fast henne i bilen ute på
gatan. Hon fick en nalle och en daim. De visade henne att de var dugliga men
att mamma och hon inte var det.
Och du som lagade pianot just innan jag
togs ifrån det!
Markus blev blek.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten