De tretton små tog sig omärkligt in i Marr. Detta var deras kraft, de var små, bevingade och rörde sig utan problem mellan världar. Trodde de. Trodde alla i Saralien. Men redan när de hade svävat över Marrs tjocka stenmur upptäckte de att det inte riktigt stämde.
De kunde resa så lätt mellan ljusare världar. Här, i de tunga, tröga strömningarna av Härskaren och alla slavar, fastnade deras vingar som flugor i sirap.
De föll till marken redan innan de tagit sig till slottet. Glömde varför de kommit. Glömde att andas.
Om inte någon som visste många hemligheter - för ljuset har också sina spioner i skuggvärlden – hade plockat upp tretton små leriga, livlösa knyten, vecklat in dem i sin smutsiga rock och smugglat med dem till andra sidan muren igen, hade Saralien tvingats mista än fler väsen.
Värkande och smutsiga vaknade alla små samtidigt, en dag senare, med ett gapande hål in sina minnen och vingar som behövde läketid. De fick ta sig tillbaka till fots.
Så kommer det sig att just dessa ljuskrigare hade en kraft som även var deras svaghet i den stora striden.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten