Något var i antåg,
skalbaggen Manuel kände det på sig,
sättet som Svarttass strök sig emot hans sköld,
som hans kattläte stakade sig av bävan,
mödosam gång,
uppför fallfärdiga trappor,
saknad ledstång,
åldrad skalbagge,
kroppsligsmärta utan bekräftad orsak,
avdvalad,
bortdomnad,
planlös utan mål,
miljontals skalbaggeår fjärmad från tillgivenhet,
utsiktstornet på ruinets topp,
skådade emot öster,
slingrande, vindlande stigar,
underjordiska gångar och valv,
långt bort fast ändock nära,
urberget hans tidigare hemvist,
Manuel’s spegelbild reflekterade,
betraktade sig själv,
dessförinnan en grandios brudgum,
en ståtlig skalbagge,
i sällskap med ödmjuk nyckelpiga,
en lovande skalbagge,
med drömmar och mål,
trevande efter respekt och vördnad,
målmedveten vandring i sin faders avtryck,
dagdrömmande om sina gossar,
tillsammans på rov och jakt,
sagan var redan skriven,
likt sin förfäders förfäder önskan.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten