Fingrar med taggiga sorgkantade naglar stakade
sig fram över tangenterna i total koncentration. Minna var häpen, en pyrande
häpenhet, ty Markus stannade kvar i aulan efter julkonsertens slut och tog med
henne på privatresa genom Bach`s Air on a G- string. Fastän Damen inte lyfte på
bröstet åt hennes övningar var det en uppenbarelse. Minna glödde och sög i sig
fingrarnas honungsdans. Markus blev rörd djupt in i sitt sårbara tonårshjärta.
Han lovade henne att komma tillbaka varje fredag efter skolan för att spela
tillsammans. Och detta löfte som både han och hon höll blev början på åren med
de gyllene fredagarna. Tillstånd fick de förstås utan knot, han var ju rektorns
son och hon var den sjukligt blyga, kanske, gärna, helst, autistiska ensamma
flickan. I början samtalade de inte mycket. Markus visste inte hur man pratar
med små barn, och Minna visste över huvudtaget inte hur man för ett samtal. Med
ord, då. Men med fingrarnas tangerande av klaveret uppstod en närhet och ett
förtroende, en läroprocess som gick djupare än de vanligen plägar mellan en
lärare och en elev. För Minna blev fredagarna med Markus luftfickor undan den
märkliga diskrepansen mellan den hon var- för även om hon var frusen var
konturerna tydliga- och den Damen berättade om att hon hade varit.
Men de blev framför allt till luftfickor undan
den hon ute i den lagom tempererade allmängiltigt vedertagna riktiga världen
verkade måsta bli.
Dessvärre, mot slutet av det första skolåret,
ville barnaskocken hinna ifatt henne. De ville nämligen tävla, med varandra,
med alla, även med Minna. Det räckte inte längre för dem med att vara nyfiken
för dagen, det gällde mer och mer att vara någon inför morgondagen. Alla de
vackra, ömhudade barnen kämpade med näbbar och klor och ord och visor och
flängde hud och ömsom späkte, ömsom späckade sig i rent försvar. Då var det en
lättnad att jaga Minna, för det var så uppenbart att hon inte hade något
motstånd att komma med, att hon var en annan.
Hemma övade Minna. Hon spelade piano var ledig
minut, även fast Damen inte alltid ville vara med på noterna. Damen skyggade
nämligen inför stringensen och efterhärmningen av Markus som Minna åstundade.
När Minna inte spelade, då plågades hon. Det gjorde ont att dag efter dag
påminnas om utanförskapet speciellt som hon faktiskt redan då visste att en
strävan efter innanförskap var bortom hennes essens. Det gjorde så ont att hon slutade
att leta efter ledtrådar om hur man ska bete sig, hur man ska göra för att
passa in.
Hon prioriterade, eller prioriterades, liten
som hon var. För den viktigaste frågan hon hade att brottas med, var den om hur
man tröstar en mamma som inte kan bli tröstad. Hur gör man utan att bli så
försiktig att man fryser till is och splittrar varandet med sin kyla, eller så
het av längtan att man brinner upp?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten