Små, små händer och fötter klättrar vigt och vant uppför granstammen. Gammelgranen muttrar och skakar på barren.
”Du behöver inte låtsas som om du inte tycker om när jag klättrar på dig, gamla surgran. Jag vet precis var jag ska kittla dig…”
Hon klättrar ända upp tills stammen mjuknar, nästan ända till kronan. Där blåser hon försiktigt så att de sprödaste skotten darrar. Gammelgranen piper av förtjusning och ruskar de tunga grenarna.
”Jaa det visste jag väl. Så klok och butter men KITTLIG är du minsann också!”
Pärlande mini-skratt från liten, liten piga.
”Aila!” Mammas röst bortifrån lejden. ”Skynda dig nu, det är samling vid Svarttjärnen. Idag bestäms vem som ska ge sig iväg för att rädda vår Luna.” Mammas röst, repig och sprucken.
Aila klättrade ner, fort som en mus, ilade över rötter och stubbar för att hinna ikapp sin mor. Hennes egen varma hand i moderns svala.
”Kom nu, lill-pigan. Vi har viktiga saker att prata om.”
Ailas snabba små steg bredvid mammas svävande. Älvor svävar. Men Aila var ingen riktig älva. Hon var adopterad. De hade hittat henne under en nyponbuske en dimmig sommarmorgon. Människospåren runt omkring var fortfarande rykande färska.
Så liten, så rosa, så varm! Hon grät otröstligt tills de kom på att hon måste vara hungrig. Mosade blåbär i lite källvatten. En människobäbis i deras Alvdunge. De kallade henne Aila, Nyponprinsessan.
Aila växte upp med två bröder och en hel klan Vatten-alver som alla hade magiska gåvor av olika slag. Hennes bron Lon kunde bli genomskinlig när han önskade. Den äldsta brodern Mym kunde trolla med visioner och få människor och djur att tro att de var någon annanstans än de verkligen var.
Hennes mor kom från en lång rad medicinkvinnor. Hennes mormorsmor var den hon fått sitt namn av. Hon hade varit så begåvad att människor från olika byar pilrimsfärdade för att få hennes hjälp. Ingenting var för svårt för gamla Aila.
Det var inte alla som var säkra på att hon hade varit så glad med beslutet att adoptera ett människobarn. Det var första gången Vatten-alverna tog in någon av en annan ras i deras familj. Det viskades.
”Det är inte bra att inviga ett människobarn i alla våra hemligheter.”
”Hon har ju inga riktiga gåvor!”
”Det är inte bra att blanda alvblod och människoblod. Det måste hållas rent, annars försvagas trollkonsten.”
Aila kände till elakheterna som viskades. Hon visste att hon inte dög i vissas ögon. Hon var annorlunda. Hon blev allra mest ledsen för att hennes mamma blev så sorgsen varje gång en svartgrön elakhet hade rymt från någon tunga igen.
Själv var hon helt säker på att hon var på rätt ställe. Hon älskade sin mor, mer än något annat i hela världen. Hon visste att hon var sin moders juvel. En far hade hon inte, de var få i just den här Alvfamiljen och hon kunde ju inte sakna någonting hon aldrig haft.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten