”Snön faller, och vi med den”….
Väglederskan och Villfarerskan flög igenom det vita
täcket. Ju snabbare snöflingorna föll, ju kraftigare vindstötarna blåste ,desto
lyckligare deras språng.
Det var brådska i benen, mycket som skulle göras, som
skulle ske. Utöver det som skulle ske var det ändå mycket mer som kunde ske.
Därför dansade de i sin hast. Deras tassar bundna till att bära de även när de
flög. Ledandes av nosens, av insidan de fluffiga öronens, av de täta ögonfransarnas
kontakt med den vinande vintervinden, kramandes snöflingorna med sin värme.
Deras allt handlade om att leva, att uppfylla – att vara
bara endast, enbart det de kommit hit för. Enhet, samklang, ledstjärnor och
vargar.
Vargar som älskade den här luften, den här jorden, den
här planeten, den här naturen, just det här äventyret som inget annat.
Människan valde att se det den ville se. Att reflektera
verktyg som vapen, helhet som delar. Väglederskan och Villfarerskan kände inte
till ord som vapen, delar.
De hoppade, rullade, sprang. De njöt frenetiskt av
hastigheten, av fjädrandet i det djupa snötäcket, av att känna varje cell i
kroppen, varje hårstrå, andas in, andas
ut, vara del av. Fastän de aldrig själva skulle använda de orden. För de var
det bara waaaaaaaaaaaaahhh. Och när det inte var waaaaaaaaaaaaahhh så var det
stilla, ro, runthängande – härligt det med.
Ner för bergets rot flög de. Ut på isen med det knädjupa
vita kristalliga täcket. Bak i horisonten sågs och hördes Rimfrost komma in för
landning.
Nidar stod vid bryggan. Vidar tittade upp från sitt
ställe vid vaken. Som vore de synkroniserade bredde de båda ut armarna likt en
stor kosmisk kram. De kunde känna Väglederskan och Villfarerskans forsande
intensitet, råstyrka och närvaro komma emot de både i solar plexus och
hjärtehöjd.
Bifrosts silverljus strålade in i deras ögon.
Vargarna sörjde för en symfoni, en kakofoni av allt,
allt, allt rakt in i väsendet hos dessa två barn av människosläktet.
Draken sörjde för ett vetande bredare än hela Vintergatan
i ett stjärtsvep.
Tårar flödade ner för Vidars kinder. Han var hemma.
Nidar sjöng. Ur hennes hjärta steg en sång, en jojk,
ackompanjerad av djupa melodiska ylanden ur vargstrupar och trolltrummors
taktpinnar. Fullbordad. Hon var fullbordad.
Vackert som det var, starkt som det var, var det bara
början. Invigningen hade tagit plats.
Cecilia
Götherström, 11 december 2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten