Imra's sång klingade dämpat,
sången trevade sig fram,
Imra berättade om längtan,
om ensamheten och saknaden
efter sin systersjäl,
Imra, hon den äldre,
den tystlåtna,
hon sjöng för att trösta,
för att förstå,
för att skildra tidens gång,
hennes sång var trygghet,
var närhet och själaband,
hennes toner hitade fotfäste och steg en octav,
Imra sjöng om ensamhet,
om saknad,
om skuld,
oförmågan att skydda,
oförmågan att rädda,
då skalbaggens hot mynnade ut i handling,
Engla, hon den yngre,
hon kunde inte minnas,
bar endast fragment av händelsens gång,
hon nynnade melodin,
deras färd förde dem genom gryningens dimma,
mot urberget i fjärran,
tusentals juleljus lyste upp deras väg,
Imra, den tystlåtna,
hade utvecklats och blivit,
den som botade andras lidande,
den som skyddade de svaga,
den som hjälpte de fattiga och
fanns till för de ensamma,
ödets kapillärer som korsat hennes stig,
hade brustit ut i en operett.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten